Händel var det ju!

Efter att ha läst Sara Norlings recension av Malenas konsert i Dalhalla i DN från den 20/7, kan jag konstatera att det jag tyckte mig känna igen som en Vivalidiaria i entrénumret, istället var en aria av Händel. Nämligen "Come nube che fugge dal vento ur operan Agrippina. Ja, där ser man. För övrigt är vi ganska överens på många punkter, Norling och jag.

Ikväll blir det spännande att se om jag delar Martin Nyströms översvallande recension av Italienskan i Alger på Läckö slott.

Malena i ett regnigt Vadstena.

Välutrustad med ordentliga regnkläder kunde jag avnjuta Malena Ernmans konsert i Vadstena i går, tisdagen den 21 juli. Jag var övertgad om att konserten skulle inledas med melodifestivalvinnarlåten La voix men så blev det tack och lov inte. Programläggarna hade den goda smaken att låta Stockholms sinfonietta inleda med en Rossiniouvertur och därefter gjorde Malena entré i en Vivaldiaria. Utan något program (eller presentation) kunde jag inte definiera exakt vilken, men den var väldigt välbekannt och Malena levererade den med elegans, skicklighet och humor. Vilket för övrigt är tre ord som jag tycker karakteriserar Malenas konstnärsskap, just elegans, skicklighet och humor. Trots (o)vädret var Malena (och publiken) på ett strålande humör. Hon spexade och showade som en rockig cherubin i Voi che sapete och en busig Rossina i Una voce poco fa. Med ryggen åt publiken (till synes glömsk av densamma) i mellanspelet på just Rossinas aria lyckas hon få hela publiken att gapskratta när hon står och kliar sig på baken, det blir konstigt nog varken plumpt eller fånigt, hon gör det roligt med sitt härliga kroppsspråk. Här måste jag ge en eloge till dirigenten (och vad hette han?) som följde Malenas alla dragningar och infall! I ariorna av Puccini, O mio babbino caro, och Händel, Lascia chio pianga, behärskar hon sig, rent sceniskt, och låter musiken tala. Händel gjorde hon enkelt och avskalat, utan en massa ornament i da capo- delen, men jag vet att hon kan göra den ännu innerligare. Fast det var det nog inte läge för en kväll som denna, utomhus, uppmickad och med en väldigt (ålders)blandad publik. Puccini hör jag hellre med en något bredare sopranröst, det berör mig mer än när Malena sjunger den med sin lätta och slanka höjd som passar så fantastiskt bra t ex i Rossinikoloraturerna. Hela första avdelningen bjöds vi på idel "operagodis", "best of" och operahits (förutom den vackra Solvigs sang) och det är ju det vi har kommit dit för. Men även om Malena framfört dessa arior hundratals gånger så blir det ändå aldrig slentrianmässigt, hon har helt uppenbart lika roligt som publiken. Och det är nästan så man glömmer att hon faktiskt står där och sjunger de svåraste koloraturer i ett rasande tempo, allt klockrent, bedövande vackert och dynamiskt, för det kommer så lätt och naturligt, alldeles självklart. Så blir det när mästarna sjunger/spelar, det svåra låter lätt!
Andra avdelningen innehöll "popworks" från nya cd:n bl. a. och det som berörde mig där var Tragedy av Alexander Bard, där fick Malena spela ut hela sitt röstregister. Kempes uppoppade version av arian Un Bel di Vedremo ur Mme Butterfly tycker jag var ett, tyvärr, misslyckat försök att åstadkomma en ny La voix. Extranumret blev Habaneran ur Carmen och i brist på en damm att bada i (som Malena brukar göra i Dalhalla) så fick hon in en spann vatten (!) på scen att doppa foten i, och hon lyckas faktiskt göra stor show även av detta som annars hade kunnat bli ett antiklimax. En konsert som denna, med en personlig och skicklig artist som Malena, tror jag skapar broar, för att nyttja en sliten metafor, till den "klassiska" musiken och till operavärlden. Den klassiska musikvärlden är inte så himla "fin", "märkvärdig" , högtidlig och svår och det är ju alldeles underbart om fler blir inspirerade och vågar upptäcka det!

Den blomstertid nu kommer...

...ja, det var rubriken på våra (Triss i Damer = Birgitta Jöneteg, Sanna Sundstedt och undertecknad) sommarkonserter under den lilla miniturnén i Småland. Duetter av John Fernström, Camille Saint-Säens, Ceasar Franck, Robert Schumann,ett knippe barockdito samt några sommarvisor, ett par solosånger och en Chopin-nocturne var innehållet.Och i strålande solsommarväder med 27 graders värme så kommer folk för att lyssna på några totala strangers. Det imponerar på mig! Helgen avslutades med allsångskväll på logen i Lädja med allsångsledare Lars Jöneteg, folkmusiker och så vi, "Damerna" förståss.Det var garanterat första gången som den överdådiga Franckduetten "Les Danses de Lormont" sjungits där på logen, det kan jag lova. Men kanske inte sista...

Resedagbok från Amsterdam 24-28 maj 2009

Amsterdam var en trevlig bekantskap för en kulturnörd som jag. Och jag försökte verkligen få in så mycket som möjligt under de tre dagar jag var där tillsammans med eleverna på musiklinjen och två kollegor. Att åka buss 19 timmar var dock inget jag såg fram emot. Jag hade laddat upp med kuddar, filt och värktabletter men tack var två säten att bre ut sig på gick det riktigt bra trots allt, och utan några medikamenter. Det första projektet vid ankomsten till Amsterdam, efter avlämnande av bagage, var att ta sig till biljettkiosken på Leidseplein 6 och införskaffa operabiljetter till kvällens föreställning. Väl där fick vi veta att det skulle bli billigare för oss att köpa biljetterna direkt på teatern istället. Så efter inmundigande av holländska pannkakor, i mitt fall med skinka på (inte så dumt alls), vandrade vi vidare genom staden till Het Muziktheater. Studentpriset var 10 euro och då fick eleverna dessutom jättefina platser på parketten som normalt kostade 90 euro. Skit också! tänkte jag att jag inte tog med mitt studentleg. Jag och kollega Mats fick punga ut med 35 euro och sitta längst bak på parketten. Föreställningen var Janaceks opera Vec Makropulos (Fallet Makropulos) och den operan hade jag inte sett förut vilket gjorde det extra intressant för min del. Det var De Nederlandse opera tillsammans med Rotterdams Philharmonisch orkest vi hörde. I huvudrollen som Emilia Marty såg vi Cheryl Barker. Den här operan skrev Janacek 1926 och den är ganska annorlunda mot Jenufa som han skrev 1904 och som är den enda opera jag tidigare sett av honom. I Jenufa uppfattar jag att han är mycket mer influerad av folkmusiken. Macropulos är "stökigare", full av väldiga kontraster, dramatisk och expressionistisk. Men i den tredje akten blir musiken betydligt lugnare rytmiskt och harmoniskt och med mer melodiska linjer. Huvudpersonen, Emilia Marty är på scenen hela tiden och har mycket att sjunga under de 100 minuter som operan tar. Det förvånade mig att det inte var någon paus mellan akterna utan bara ett par ögonblick då ljuset på scenen släcktes ner. Scenlösningarna var i vissa fall geniala som med den digitala klockan som hela tiden åkte i ett spår runt på scenen och visade hur tiden gick. Den räknade ner tiden för Emilia Martys liv. Eller Emilias 337-åriga liv som fanns dokumenterat i mappar i alla de resväskor som bars fram av "kontorspersonalen". Cheryl Barker var enastående i rollen som Emilia och fick stående ovationer av publiken.
Dag 2 i Amsterdam upptogs av ett långt besök på van Goghmuséet. Där fanns just nu en tillfällig utställning: "Colours of the nigth" där huvudverket var van Goghs stora målning Starry night.1971 lyssnade jag till låten Starry starry night och den satte spår hos mig främst av tonårsromantiska skäl. Det jag inte visste förrän nu var att den handlade om van Goghs målning med samma namn. Kvällen erbjöd en konsert i det underbara Concertgebouw, en vacker konsertsal som påminner i stilen om Musikverein i Wien. Orchestre des Champs-Elysées under Philippe Herreweghes ledning spelade Beethoven. Först violinkonserten i D-dur med en ung solist, Patricia Kopatchinskaya, och sedan symfoni nr 3, "Eroica". Orkestern hade en lätt och nästan luftig klang, inte den stora och tunga som symfoniorkestrar av idag oftast har. Det tog ett tag att vänja öronen men sen tyckte jag mer och mer om det. Solisten hade ett oerhört dramatiskt spel och uttryckssätt med ett yvigt kroppsspråk, som nästan tog lite överhanden. Även här blev det stående ovationer och solisten tillsammans med konsertmästaren bjöd på 2 duetter, det hade räckt med en för min del, och sen spelade solisten ytterligare ett extraordinärt stycke som dessutom innehöll nån slags ropliknande sång. Det kunde hon ha låtit bli. På onsdagen som var vår sista dag i Amsterdam åkte vi en kanalbåttur och såg alla vackra (och några anskrämliga) hus från 1600talet mest. Charmigt, mysigt, småstadstrevligt är några av mina intryck. Sen besökte vi musikkonservatoriet, det nybyggda för bara ett år sedan, på Oesterdokskade. Ett fantastiskt glaskomplex i 9 våningar med flera olika konsertsalar, bl a Blue note, en jättefin sal för jazzkonserter. Här hörde jag på 2 examenskonserter med pianosolo, båda 60 minuter långa. Den första innehöll Chopinetyderna 1-12 samt en Prokofjevsonat, den andra innehöll bl a Tjaikovksijs Årstiderna i 12 satser, en till varje månad. Båda pianisterna var mycket duktiga! Och dessa konserter var gratis! Fint! Det blev en riktigt bra avslutning på Amsterdamsbesöket.

Bartoli och Orchestra La Scintilla 21 maj -09 Sthlm

Cecilia Bartoli - Godess of Pianissimo, Queen of Coloratura!
När Bartoli sjunger svagt och legato då njuter jag ohämmat, då har hon mitt hjärta fullständigt. När hon ekvilibrerar tonslingor i rasande tempo beundrar jag henne reservationslöst, hur fasen gör människan? Kommer på mig själv med att sitta med smått hängande haka och ett fånigt lyckligt leende i ansiktet. Tillsammans med Orchestra La Scintilla från Zürich serverar Bartoli ett fullständigt helgjutet program med ett samspel i tempo, dragningar och dynamik vars like man sällan hör. Och allt utan dirigent! Bartoli visar en och annan dragning eller insats med en liten gest, vid något tillfälle dämpar hon harpan med en handrörelse, men för övrigt är det lyssnande och en total kommunikation mellan musikerna som gäller. Om Bartoli är pianissimots gudinna så är Orchestra La Scintilla dess gud. Jag har aldrig, aldrig någonsin hört en orkester spela så oändligt svagt! En tappad knappnål i sammanhanget hade låtit som en åskknall! Att orkestern består av idel virtuosa musiker med solistkvalitéer bevisas i flera nummer med cellosolo, klarinett- och violinsolon.
Förutom Bartolis odiskutabelt virtuosa teknik så besitter hon också en förmåga till gestaltning och förmedling av musikens och textens innehåll som tar med publiken i innerliga känslosvall eller ystra upptåg. Med varje dynamisk skiftning i rösten, varje gest eller kast med hårsvallet, varje frustande koloratur med smattrande artikulation håller Bartoli sin publik fången. Hon fullkomligt dompterar oss. Ett typiskt extranummer bjuder hon på redan före pausen, nämligen Angelinas aria ur Askungen av Rossini, "Nacqui all´affano...". Hon busar och leker på scenen, hon ser ut att ha så himla kul, och hon har det nog också. Likaså i den näst sista programpunken, "Air á la tirolienne avec variations" av Hummel, som är helt galet svårsjunget, värsta akrobatiken, så är hon så underbart lekfull och humoristisk, sångkonsten komedienne!
Ja, det här var en upplevelse att leva länge på, tack Cecilia och La Scintilla!

Vårkonserten gick så BRA!!! Gåshuden och de fuktiga ögonen infann sig på Stenhammars Vårnatt, som väntat. Whitacres Sleep och även Lunnevadselevens Torkel Rönnblads stycke "Jag endast Dig i världen ser" gick fantastiskt fint. Spännande att notera är att både Whitacres och Rönnblads stycken, som är musik skriven i detta århundrade, innehåller repetitiva rytm-och/eller klangmönster, Whitacres också en bordunton i ett avsnitt. Lilliestam, som jag skrivit om förut, menar i sin bok "Musikliv, vad människor gör med musik - och musik med människor" (2006) att detta är typiskt nutida musik, och att det är ett nutida avtryck i musiken, av allt det ljud som alltid finns omkring oss, som t ex sus från maskiner, fläktar och datorer etc.

Årets musikhändelse(r)!
Sen i augusti har jag sett fram emot denna konsert, det var då jag köpte biljetterna till Cecilia Bartoli på konserthuset i Sthlm!!!!!! Nu på torsdag, YES! YES! YES! Det blir definitivt årets musikhändelse för min del!
Men dessförinnan ska årets Vårkonsert gå av stapeln på Lunnevad idag. Jag får ynnesten att leda kammarkören i Eric Whitacre´s "Sleep" och Stenhammars "Vårnatt". Fantastisk musik! "Vårnatt" ger mig gåshud varje gång.
I kväll ska jag sitta framför TV:n och heja på Malena i årets Eurovision song contest. Malena Erman är en av jordens stora naturtillgångar skriver Maria Schottenius i DN Kultur/Nöje idag. Jag instämmer, hon är helt sensationell med sin virtuosa, smidiga, uttrycksfulla röst och sin självklara och lekfulla gestaltning i allt hon gör.

Charles Baudelair och Henri Duparc: a perfect match! Hörde igår en gammal favorit, nämligen L´invitation au voyage med text av Baudelaire och musik av Duparc. Jag har den på en gammal LP med Kiri Te Kanawa och just den inspelningen hördes i radions P1 igår. Programmet hette Biblioteket och var en repris från 2004 om jag minns rätt. Programmet rekommenderas och framförallt just den sången.

YES! Malena Ernman gick till final med La Voix, hennes och Kempes upphottade version av Puccinis Nessun dorma, ur Turandot, (melodin är omvänd). Jag utbringar ett Leve opera- och sångkonsten! Och jag hoppas att Malena-febern håller i sig länge och att den får många ringar på vattnet.

Musicking är allt du kan göra med musik- och allt musik kan göra med dig. Det engelska ordet klingar som ljuv musik medan den försvenskade formen "musika" faller platt som en pannkaka till marken. I Lars Lilliestams innehållsrika bok "Musikliv Vad människor gör med musik - och musik med människor" (2006) kan man läsa att det var den engelske musikforskaren Christopher Small som myntade uttrycket musicking. Ordet sammanfattar, och här går jag på Lilliestams utvidgning av begreppet, "alla aktiviteter där musik ingår" (a.a. sid 24).
På den här sidan vill jag skriva om mycket som har med musik att göra, om musiklitteratur, musikforskning, musikpedagogik, musik och hälsa, musik jag tycker om, musik jag älskar, och så opera förstås.
I kväll kommer jag att heja på Malena och hoppas på att hon ska vinna alltihop. Vad det får för betydelse för operakonsten vågar jag inte sia om men bara hoppas tillsammans med Helena Lundberg i dagens Östgötacorrespondenten.
Och så är jag glad för Polarpristagaren från Venezuela, José Antonio, Abreu, som fick priset för sina insatser att hjälpa fattiga barn att få spela klassik musik. Hurra!