Musikalisk soaré hemma hos Crusell

Linköpings kammarmusikfestival avslutades med en "hemma-hos-soaré" i Crusellsalen. Där var Steffo Thörnqvist kvällens avspänt småpratande värd vilket medförde att denna kammarmuskkonsert inte blev alls "kissnödig"!

I paneldebatten om kammarmusikens vara eller icke vara tidigare på eftermiddagen tog en man i publiken upp detta med att klassiska konserter och speciellt kammarmusikkonserter känns så "kissnödiga". Han menade att på kammarmusikkonserter så förstärks den exkluderande känslan av att denna konsertform är särskilt "fin", svår och märkvärdig.

Det var verkligen tvärtom på kvällens konsert och det var just till stor del Steffo Thörnqvists förtjänst. Hans avspända, avväpnande och charmiga tilltal gav publiken känslan av att sitta hemma i soffan hon någon man känner väl och trivs tillsammans med. Här har vi kanske en del av lösningen på denna musikforms problem. (Problemet här definierat som svårigheten att få publiken till konserterna.) Hitta tillbaka till den ursprungsform som kammarmusiken kommer ur, nämligen det intima musicerandet hemma hos goda vänner med en liten skara intresserade lyssnare. Crusellsalen är inte en liten intim sal utan den rymmer en publik på 1200 personer. Så själva salen är alltså inte det viktigaste utan just det personliga vänliga inkluderande tilltalet från scenen till publiken. Och så humorn förståss! Det är tillåtet att skratta på en kammarmusikkonsert! Men hur ofta gör man det? I kväll fick publiken i alla fall flera tillfällen att dra på smilbanden rejält.

Nog om formen. Kvällens höjdpunkt var definitivt Vachl-kvartetten från Prag som spelade Dvoraks Amerikanska kvartett i fyra satser. Aldrig har jag hört en tajtare ensemble, så fullständigt och totalt lyhört samspelta! Alla fyra bländande instrumentalister naturligtvis! De hanterade sina instrument virtuost och med fullödig klang i alla nyanser. Helt underbart att lyssna till!

Festivalens avslutande konsert var (som vanligt) generöst tilltagen och innehöll många sköna upplevelser som till exempel Katarina Leosson i ett verk av Johan Ullén för sång och piano med text från Shakespeares MacBeth akt 1. Stor dramatik i både text och musik. Leossons röst har ett ovanligt fylligt djup och en härligt buren intensitet långt upp i registret. I höst gör hon Carmen på Kungl. operan. Gissa om jag kommer att åka upp och se en föreställning!

Ett annat trevligt och lite ovanligt inslag var ett stycke för violin och marimba skrivet av David Jones och framfört av Zemmy Stalhammer och Markus Leosson. De gjorde en sats av tre. Ett stycke som luktade lite rökig jazzklubb med mycket glissando i violinen. Marimban är ett fantastiskt kammarmusikinstrument! Skulle vilja se kompositioner för detta instrument och sång också!

Kamarmusikfestivalen är slut, nu dröjer det ett helt år till nästa.

Östgöta kammarkör vs Crusellkvintetten

I den fantastiska akustiken i Kättilstads kyrka möttes Östgöta kammarkör och Crusellkvintetten, Östgötamusikens blåsarkvintett, och skapade tillsammans, under Hans Lundgren ledning, en musikalisk fullträff.

Kvällens tema var engelskt och kören inledde a capella med visan Drink to me only i ett skönklingande arr. Tyvärr vet jag inte vems arr dock, lyckades inte få med mig något programblad hem från konserten. Hans Lundgren satte sig direkt efter att ha slagit in kören: "Se där så bra det går även utan dirigent", kommenterade han efteråt. Och visst gjorde det det! Med ett avspänt och fritt föredrag sjöng kören ljuvligt vackert. Men vi hörde också spåren av det gedigna repetitionsarbetet i frasering och nyansering.

Tillsammans med Crusellkvintetten framfördes sedan några av Sven-Eric Johanssons Fancies, med Shakespearetexter. Ursprungligen skrivna för kör och piano men här arrangerade av Dan Larsson. Inför denna konsert hade Hans Lundgren ansträngt sig att hitta originalmusik för blandad kör och blåsarkvintett och sökt både inom landet såväl som i England och USA. Men upptäckte att det verkligen inte finns mycket alls skrivet för just denna konstellation. Därav omarrangeringen av Fancies. Ett mycket lyckat drag!

Så spelades Crusellkvintetten själva ett mycket vackert stycke i fyra satser av Gustav Holst och hade jag nu haft det där programmet kunde jag berättat vilket! Skrivet 1903 men inte upptäckt förrän 1978 om jag nu minns rätt från Andreas Froms (fagottist i kvintetten) presentation. Och med en revidering 2002 av en Holstkännare så att saknade takter kunde fyllas i. Det jag tidigare hört av Holst är naturligtvis hans mest kända verk orkestersviten The Planets som är skrivet 1914-16. Där är det uppenbart att tonspråket utvecklats och blivit ännu rikare.

Konserten avslutades med en svit sånger arrangerade av engelsmannen Goff Richards, "A cycle round Britain". Det var välkända visor som till exempel The Ash grove och Londonderry air i fantastiskt trevliga och fyndiga arrangemang. Flera gånger kom jag att tänka på Anders Öhrvalls bearbetningar för kör och instrument av svenska visor och koraler. Kören sjöng innerligt och dynamiskt och så rent! Dessutom slogs jag av altstämmans vackra klang, som till viss del säkert beror på att där finns en manlig altröst, vilket i mina öron gav en särskild glans åt klangen. Konsertens näst sista stycke var instrumentalt och komponerat av samme Richards och med ett namn som också är namnet på ett skotskt (?) fotbollslag! (Hm, programmet igen!).Väldigt roligt, skojfriskt och underhållande. Så var också den sista sången, en engelsk motsvarighet till vår "Så går vi runt kring ett enebärssnår".

Den månghövdade publiken applåderade sig till ett extranummer som fick bli en repris på Hark, hark, från Johansson Fancies.

Grattis Hans Lundgren, Östgöta kammarkör och Crusellkvintetten till denna mycket väl genomförda konsert, till detta härliga repertoarval och helgjutna upplägg!

Med risk för att slita på en kanske uttjatad metafor vill jag ändå idag utnämna Östgöta kammarkör till den klarast lysande stjärnan på den östgötska körhimlen!