I paneldebatten om kammarmusikens vara eller icke vara tidigare på eftermiddagen tog en man i publiken upp detta med att klassiska konserter och speciellt kammarmusikkonserter känns så "kissnödiga". Han menade att på kammarmusikkonserter så förstärks den exkluderande känslan av att denna konsertform är särskilt "fin", svår och märkvärdig.
Det var verkligen tvärtom på kvällens konsert och det var just till stor del Steffo Thörnqvists förtjänst. Hans avspända, avväpnande och charmiga tilltal gav publiken känslan av att sitta hemma i soffan hon någon man känner väl och trivs tillsammans med. Här har vi kanske en del av lösningen på denna musikforms problem. (Problemet här definierat som svårigheten att få publiken till konserterna.) Hitta tillbaka till den ursprungsform som kammarmusiken kommer ur, nämligen det intima musicerandet hemma hos goda vänner med en liten skara intresserade lyssnare. Crusellsalen är inte en liten intim sal utan den rymmer en publik på 1200 personer. Så själva salen är alltså inte det viktigaste utan just det personliga vänliga inkluderande tilltalet från scenen till publiken. Och så humorn förståss! Det är tillåtet att skratta på en kammarmusikkonsert! Men hur ofta gör man det? I kväll fick publiken i alla fall flera tillfällen att dra på smilbanden rejält.
Nog om formen. Kvällens höjdpunkt var definitivt Vachl-kvartetten från Prag som spelade Dvoraks Amerikanska kvartett i fyra satser. Aldrig har jag hört en tajtare ensemble, så fullständigt och totalt lyhört samspelta! Alla fyra bländande instrumentalister naturligtvis! De hanterade sina instrument virtuost och med fullödig klang i alla nyanser. Helt underbart att lyssna till!
Festivalens avslutande konsert var (som vanligt) generöst tilltagen och innehöll många sköna upplevelser som till exempel Katarina Leosson i ett verk av Johan Ullén för sång och piano med text från Shakespeares MacBeth akt 1. Stor dramatik i både text och musik. Leossons röst har ett ovanligt fylligt djup och en härligt buren intensitet långt upp i registret. I höst gör hon Carmen på Kungl. operan. Gissa om jag kommer att åka upp och se en föreställning!
Ett annat trevligt och lite ovanligt inslag var ett stycke för violin och marimba skrivet av David Jones och framfört av Zemmy Stalhammer och Markus Leosson. De gjorde en sats av tre. Ett stycke som luktade lite rökig jazzklubb med mycket glissando i violinen. Marimban är ett fantastiskt kammarmusikinstrument! Skulle vilja se kompositioner för detta instrument och sång också!
Kamarmusikfestivalen är slut, nu dröjer det ett helt år till nästa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar