Amsterdam var en trevlig bekantskap för en kulturnörd som jag. Och jag försökte verkligen få in så mycket som möjligt under de tre dagar jag var där tillsammans med eleverna på musiklinjen och två kollegor. Att åka buss 19 timmar var dock inget jag såg fram emot. Jag hade laddat upp med kuddar, filt och värktabletter men tack var två säten att bre ut sig på gick det riktigt bra trots allt, och utan några medikamenter. Det första projektet vid ankomsten till Amsterdam, efter avlämnande av bagage, var att ta sig till biljettkiosken på Leidseplein 6 och införskaffa operabiljetter till kvällens föreställning. Väl där fick vi veta att det skulle bli billigare för oss att köpa biljetterna direkt på teatern istället. Så efter inmundigande av holländska pannkakor, i mitt fall med skinka på (inte så dumt alls), vandrade vi vidare genom staden till Het Muziktheater. Studentpriset var 10 euro och då fick eleverna dessutom jättefina platser på parketten som normalt kostade 90 euro. Skit också! tänkte jag att jag inte tog med mitt studentleg. Jag och kollega Mats fick punga ut med 35 euro och sitta längst bak på parketten. Föreställningen var Janaceks opera Vec Makropulos (Fallet Makropulos) och den operan hade jag inte sett förut vilket gjorde det extra intressant för min del. Det var De Nederlandse opera tillsammans med Rotterdams Philharmonisch orkest vi hörde. I huvudrollen som Emilia Marty såg vi Cheryl Barker. Den här operan skrev Janacek 1926 och den är ganska annorlunda mot Jenufa som han skrev 1904 och som är den enda opera jag tidigare sett av honom. I Jenufa uppfattar jag att han är mycket mer influerad av folkmusiken. Macropulos är "stökigare", full av väldiga kontraster, dramatisk och expressionistisk. Men i den tredje akten blir musiken betydligt lugnare rytmiskt och harmoniskt och med mer melodiska linjer. Huvudpersonen, Emilia Marty är på scenen hela tiden och har mycket att sjunga under de 100 minuter som operan tar. Det förvånade mig att det inte var någon paus mellan akterna utan bara ett par ögonblick då ljuset på scenen släcktes ner. Scenlösningarna var i vissa fall geniala som med den digitala klockan som hela tiden åkte i ett spår runt på scenen och visade hur tiden gick. Den räknade ner tiden för Emilia Martys liv. Eller Emilias 337-åriga liv som fanns dokumenterat i mappar i alla de resväskor som bars fram av "kontorspersonalen". Cheryl Barker var enastående i rollen som Emilia och fick stående ovationer av publiken.
Dag 2 i Amsterdam upptogs av ett långt besök på van Goghmuséet. Där fanns just nu en tillfällig utställning: "Colours of the nigth" där huvudverket var van Goghs stora målning Starry night.1971 lyssnade jag till låten Starry starry night och den satte spår hos mig främst av tonårsromantiska skäl. Det jag inte visste förrän nu var att den handlade om van Goghs målning med samma namn. Kvällen erbjöd en konsert i det underbara Concertgebouw, en vacker konsertsal som påminner i stilen om Musikverein i Wien. Orchestre des Champs-Elysées under Philippe Herreweghes ledning spelade Beethoven. Först violinkonserten i D-dur med en ung solist, Patricia Kopatchinskaya, och sedan symfoni nr 3, "Eroica". Orkestern hade en lätt och nästan luftig klang, inte den stora och tunga som symfoniorkestrar av idag oftast har. Det tog ett tag att vänja öronen men sen tyckte jag mer och mer om det. Solisten hade ett oerhört dramatiskt spel och uttryckssätt med ett yvigt kroppsspråk, som nästan tog lite överhanden. Även här blev det stående ovationer och solisten tillsammans med konsertmästaren bjöd på 2 duetter, det hade räckt med en för min del, och sen spelade solisten ytterligare ett extraordinärt stycke som dessutom innehöll nån slags ropliknande sång. Det kunde hon ha låtit bli. På onsdagen som var vår sista dag i Amsterdam åkte vi en kanalbåttur och såg alla vackra (och några anskrämliga) hus från 1600talet mest. Charmigt, mysigt, småstadstrevligt är några av mina intryck. Sen besökte vi musikkonservatoriet, det nybyggda för bara ett år sedan, på Oesterdokskade. Ett fantastiskt glaskomplex i 9 våningar med flera olika konsertsalar, bl a Blue note, en jättefin sal för jazzkonserter. Här hörde jag på 2 examenskonserter med pianosolo, båda 60 minuter långa. Den första innehöll Chopinetyderna 1-12 samt en Prokofjevsonat, den andra innehöll bl a Tjaikovksijs Årstiderna i 12 satser, en till varje månad. Båda pianisterna var mycket duktiga! Och dessa konserter var gratis! Fint! Det blev en riktigt bra avslutning på Amsterdamsbesöket.
Om studentmössan och Valborg
3 veckor sedan
