Bayerische Staatsoper i München var en mycket angenäm upplevelse på alla sätt, från den imponerande och vackra byggnaden i klassisk stil med inredning i guld och rosa plysch/sammet och stora ljuskronor till den fantastiskt fina föreställningen. Donizettis L´elisir d´amore stod på programmet för kvällen och var en del i den operafestival som just nu pågår i München.
Kvällens huvudattraktion var naturligtvis Rolando Villazon som skulle sjunga Nemorino. Det var därför inte utan besvikelse jag läste mailet kvällen före föreställningen som meddelade att Villazon blivit sjuk. Nåväl, det var bara att gilla läget och inse att sånt händer ju. Ersättaren i rollen som Nemorino var Pavol Breslik, en ny bekantskap för mig, men en trevlig sådan skulle det visa sig.
Adina sjöngs av Nino Machaidze, Belcore av Fabio Maria Capitanucci, Dulcamara av Ambrogio Maestri och slutligen Gianetta av Angela Brower. Juraj Valcuha hette dirigenten och för regin svarade David Bösch. Alla dessa var nya bekantskaper för mig. En genomgående ung besättning, förutom Dulcamara och regissören såg jag ju inte.
Föreställningen startade med en sprallig, förväntansfull och kärlekstörstande Gianetta på en ganska ödslig och dyster scen. I bakgrunden stod hela kören utspridd uppe på en höjd, de kom så småningom fram på scenen, de såg glåmiga och bleka ut. Kanske förklarades det med att vattenkannorna som de vände upp och ner på över sina huvuden, var tomma. De lider brist på inte bara vatten, de befinner sig dessutom i närheten av krig, vilket blir tydligt när Belcore kommer in med ett förband soldater som mer ser ut som terrorister. Min son som var med mig på föreställningen menade att de såg ut som "Warhammer 40 000"!
Jag jämför den här uppsättningen med den senaste i Stockholm där Adina var barägare. Om den hade mer av giocoso så kanske denna i München betonar "melodramma" just genom den påtagliga närvaron av krig, vapen och skadade soldater. Här syns inte till några tjusiga uniformer eller någon glorifiering av Soldaten. Men det finns gott om utrymme för giocoso även i München, den spralliga tossan Gianetta, den blyge Nemorino vars person och kroppsspråk förändras så totalt av den magiska drycken, den bullrande men samtidigt jovialiske Dulcamara och även den självsäkre Belcore i sin första stöddiga machoaria river ner en och annan skrattsalva i publiken.
Hela besättningen bestod av mycket kompetenta sångare men förväntningarna var förmodligen extra på just Nemorino. Även om Münchenpubliken, troligen de flesta i alla fall, redan kände honom. Han har spelat här under säsongen 09/10. Han stod i alla fall pall för trycket och gjorde det bra! Hans kroppsspråk var helt underbart när han som en blyg ung man inget hellre vill än att förklara Adina sin kärlek, men inte törs. Jag undrar om han inlett sin karriär som dansare, månne? När han sedan får sig till livs av den undergörande drycken (en Beaujolais enligt Dulcamara) släpper blygheten och fram träder en Nemorino med lust och energi och en obändig tro på sig själv! Varför han ska behöva dricka ur en slang förstår jag inte riktigt, även om det blir komiskt när han svänger med slangen och skvätter ner alla runt omkring. Han kommer ur rollen för några ögonblick efter att ha tagit en för djup klunk från slangen då han uppenbarligen satte i halsen. Men efter ett par hostningar lyckades han komma tillbaka igen som tur var.
Men det viktigaste var i alla fall att hans sång motsvarade förväntningarna på en ersättare för Rolando Villazon. Hans röst hade en alldeles oansträngd höjd och han sjöng med en mjuk och vacker men ändå bärig ton. Jag skulle tro att han om ett par år också kan expandera ytterligare dynamiskt, nu försvann han vid ett par tillfällen i ensemlepertierna. Att matcha Dulcamaras stora, kraftfulla basröst, var inte lätt!
Dulcamaras entré sker i en fullständigt galen skapelse, en enorm "skördetröska", nästan lika bred som scenen och behängd med massor av lysande glödlampor. I centrum tronade Dulcamara själv framför ett kolossalt stort snurrande och lysande klot. Den dryck som Nemorino sedan får köpa för sin endaste sekin, levereras i en dunk med en pump och nyss nämnda vidhängande slang. Det fick mig att associera till ett liknande dito för skadedjursbekämpning e.dy. Denna var dock likt en julgran också behängd med lysande kulor/lampor.
Dulcamara fyller ut sin roll på alla tänkbara sätt, sångligt, sceniskt och inte minst fysiskt. Han har en enorm kroppshydda. Eftersom München haft värmebölja de senaste dagarna är det säkert ansträngande att leverera denna roll, men inne i operahuset är det tack och lov svalt och han har heller inga märkbara problem. Tvärtom sjunger han med stor dynamisk variation, härlig klang och med ett energiskt utspel och mycket humor.
En massa rosa ballonger som så småningom formar ett hjärta samt en stor lyktstolpe dominerar scenen när akt två börjar. Nemorino gör entré och klättrar lätt och vigt upp i lyktstolpen, fyra, fem meter upp i luften! Och där sjunger han sin stora aria Una furtiva lagrima! Han sjunger den med den äran, med innerlig inlevelse och mycket vackert, trots sin belägenhet och får långa applåder av en lyckliggjord Münchenpublik.
Hela ensemblen, kör, orkester och solister, och inte minst regin och sceneriet, andas lust och lekfullhet. Ibland blir det lite absurd humor som när den svårt brännskadade soldaten tänder en cigarett, sittande bredvid en bensindunk!
Nationaltheater lockar till fler besök och Pavol Breslik hoppas jag vi får höra i Sverige snart!
