Välutrustad med ordentliga regnkläder kunde jag avnjuta Malena Ernmans konsert i Vadstena i går, tisdagen den 21 juli. Jag var övertgad om att konserten skulle inledas med melodifestivalvinnarlåten La voix men så blev det tack och lov inte. Programläggarna hade den goda smaken att låta Stockholms sinfonietta inleda med en Rossiniouvertur och därefter gjorde Malena entré i en Vivaldiaria. Utan något program (eller presentation) kunde jag inte definiera exakt vilken, men den var väldigt välbekannt och Malena levererade den med elegans, skicklighet och humor. Vilket för övrigt är tre ord som jag tycker karakteriserar Malenas konstnärsskap, just elegans, skicklighet och humor. Trots (o)vädret var Malena (och publiken) på ett strålande humör. Hon spexade och showade som en rockig cherubin i Voi che sapete och en busig Rossina i Una voce poco fa. Med ryggen åt publiken (till synes glömsk av densamma) i mellanspelet på just Rossinas aria lyckas hon få hela publiken att gapskratta när hon står och kliar sig på baken, det blir konstigt nog varken plumpt eller fånigt, hon gör det roligt med sitt härliga kroppsspråk. Här måste jag ge en eloge till dirigenten (och vad hette han?) som följde Malenas alla dragningar och infall! I ariorna av Puccini, O mio babbino caro, och Händel, Lascia chio pianga, behärskar hon sig, rent sceniskt, och låter musiken tala. Händel gjorde hon enkelt och avskalat, utan en massa ornament i da capo- delen, men jag vet att hon kan göra den ännu innerligare. Fast det var det nog inte läge för en kväll som denna, utomhus, uppmickad och med en väldigt (ålders)blandad publik. Puccini hör jag hellre med en något bredare sopranröst, det berör mig mer än när Malena sjunger den med sin lätta och slanka höjd som passar så fantastiskt bra t ex i Rossinikoloraturerna. Hela första avdelningen bjöds vi på idel "operagodis", "best of" och operahits (förutom den vackra Solvigs sang) och det är ju det vi har kommit dit för. Men även om Malena framfört dessa arior hundratals gånger så blir det ändå aldrig slentrianmässigt, hon har helt uppenbart lika roligt som publiken. Och det är nästan så man glömmer att hon faktiskt står där och sjunger de svåraste koloraturer i ett rasande tempo, allt klockrent, bedövande vackert och dynamiskt, för det kommer så lätt och naturligt, alldeles självklart. Så blir det när mästarna sjunger/spelar, det svåra låter lätt!
Andra avdelningen innehöll "popworks" från nya cd:n bl. a. och det som berörde mig där var Tragedy av Alexander Bard, där fick Malena spela ut hela sitt röstregister. Kempes uppoppade version av arian Un Bel di Vedremo ur Mme Butterfly tycker jag var ett, tyvärr, misslyckat försök att åstadkomma en ny La voix. Extranumret blev Habaneran ur Carmen och i brist på en damm att bada i (som Malena brukar göra i Dalhalla) så fick hon in en spann vatten (!) på scen att doppa foten i, och hon lyckas faktiskt göra stor show även av detta som annars hade kunnat bli ett antiklimax. En konsert som denna, med en personlig och skicklig artist som Malena, tror jag skapar broar, för att nyttja en sliten metafor, till den "klassiska" musiken och till operavärlden. Den klassiska musikvärlden är inte så himla "fin", "märkvärdig" , högtidlig och svår och det är ju alldeles underbart om fler blir inspirerade och vågar upptäcka det!
