Musikalisk soaré hemma hos Crusell

Linköpings kammarmusikfestival avslutades med en "hemma-hos-soaré" i Crusellsalen. Där var Steffo Thörnqvist kvällens avspänt småpratande värd vilket medförde att denna kammarmuskkonsert inte blev alls "kissnödig"!

I paneldebatten om kammarmusikens vara eller icke vara tidigare på eftermiddagen tog en man i publiken upp detta med att klassiska konserter och speciellt kammarmusikkonserter känns så "kissnödiga". Han menade att på kammarmusikkonserter så förstärks den exkluderande känslan av att denna konsertform är särskilt "fin", svår och märkvärdig.

Det var verkligen tvärtom på kvällens konsert och det var just till stor del Steffo Thörnqvists förtjänst. Hans avspända, avväpnande och charmiga tilltal gav publiken känslan av att sitta hemma i soffan hon någon man känner väl och trivs tillsammans med. Här har vi kanske en del av lösningen på denna musikforms problem. (Problemet här definierat som svårigheten att få publiken till konserterna.) Hitta tillbaka till den ursprungsform som kammarmusiken kommer ur, nämligen det intima musicerandet hemma hos goda vänner med en liten skara intresserade lyssnare. Crusellsalen är inte en liten intim sal utan den rymmer en publik på 1200 personer. Så själva salen är alltså inte det viktigaste utan just det personliga vänliga inkluderande tilltalet från scenen till publiken. Och så humorn förståss! Det är tillåtet att skratta på en kammarmusikkonsert! Men hur ofta gör man det? I kväll fick publiken i alla fall flera tillfällen att dra på smilbanden rejält.

Nog om formen. Kvällens höjdpunkt var definitivt Vachl-kvartetten från Prag som spelade Dvoraks Amerikanska kvartett i fyra satser. Aldrig har jag hört en tajtare ensemble, så fullständigt och totalt lyhört samspelta! Alla fyra bländande instrumentalister naturligtvis! De hanterade sina instrument virtuost och med fullödig klang i alla nyanser. Helt underbart att lyssna till!

Festivalens avslutande konsert var (som vanligt) generöst tilltagen och innehöll många sköna upplevelser som till exempel Katarina Leosson i ett verk av Johan Ullén för sång och piano med text från Shakespeares MacBeth akt 1. Stor dramatik i både text och musik. Leossons röst har ett ovanligt fylligt djup och en härligt buren intensitet långt upp i registret. I höst gör hon Carmen på Kungl. operan. Gissa om jag kommer att åka upp och se en föreställning!

Ett annat trevligt och lite ovanligt inslag var ett stycke för violin och marimba skrivet av David Jones och framfört av Zemmy Stalhammer och Markus Leosson. De gjorde en sats av tre. Ett stycke som luktade lite rökig jazzklubb med mycket glissando i violinen. Marimban är ett fantastiskt kammarmusikinstrument! Skulle vilja se kompositioner för detta instrument och sång också!

Kamarmusikfestivalen är slut, nu dröjer det ett helt år till nästa.

Östgöta kammarkör vs Crusellkvintetten

I den fantastiska akustiken i Kättilstads kyrka möttes Östgöta kammarkör och Crusellkvintetten, Östgötamusikens blåsarkvintett, och skapade tillsammans, under Hans Lundgren ledning, en musikalisk fullträff.

Kvällens tema var engelskt och kören inledde a capella med visan Drink to me only i ett skönklingande arr. Tyvärr vet jag inte vems arr dock, lyckades inte få med mig något programblad hem från konserten. Hans Lundgren satte sig direkt efter att ha slagit in kören: "Se där så bra det går även utan dirigent", kommenterade han efteråt. Och visst gjorde det det! Med ett avspänt och fritt föredrag sjöng kören ljuvligt vackert. Men vi hörde också spåren av det gedigna repetitionsarbetet i frasering och nyansering.

Tillsammans med Crusellkvintetten framfördes sedan några av Sven-Eric Johanssons Fancies, med Shakespearetexter. Ursprungligen skrivna för kör och piano men här arrangerade av Dan Larsson. Inför denna konsert hade Hans Lundgren ansträngt sig att hitta originalmusik för blandad kör och blåsarkvintett och sökt både inom landet såväl som i England och USA. Men upptäckte att det verkligen inte finns mycket alls skrivet för just denna konstellation. Därav omarrangeringen av Fancies. Ett mycket lyckat drag!

Så spelades Crusellkvintetten själva ett mycket vackert stycke i fyra satser av Gustav Holst och hade jag nu haft det där programmet kunde jag berättat vilket! Skrivet 1903 men inte upptäckt förrän 1978 om jag nu minns rätt från Andreas Froms (fagottist i kvintetten) presentation. Och med en revidering 2002 av en Holstkännare så att saknade takter kunde fyllas i. Det jag tidigare hört av Holst är naturligtvis hans mest kända verk orkestersviten The Planets som är skrivet 1914-16. Där är det uppenbart att tonspråket utvecklats och blivit ännu rikare.

Konserten avslutades med en svit sånger arrangerade av engelsmannen Goff Richards, "A cycle round Britain". Det var välkända visor som till exempel The Ash grove och Londonderry air i fantastiskt trevliga och fyndiga arrangemang. Flera gånger kom jag att tänka på Anders Öhrvalls bearbetningar för kör och instrument av svenska visor och koraler. Kören sjöng innerligt och dynamiskt och så rent! Dessutom slogs jag av altstämmans vackra klang, som till viss del säkert beror på att där finns en manlig altröst, vilket i mina öron gav en särskild glans åt klangen. Konsertens näst sista stycke var instrumentalt och komponerat av samme Richards och med ett namn som också är namnet på ett skotskt (?) fotbollslag! (Hm, programmet igen!).Väldigt roligt, skojfriskt och underhållande. Så var också den sista sången, en engelsk motsvarighet till vår "Så går vi runt kring ett enebärssnår".

Den månghövdade publiken applåderade sig till ett extranummer som fick bli en repris på Hark, hark, från Johansson Fancies.

Grattis Hans Lundgren, Östgöta kammarkör och Crusellkvintetten till denna mycket väl genomförda konsert, till detta härliga repertoarval och helgjutna upplägg!

Med risk för att slita på en kanske uttjatad metafor vill jag ändå idag utnämna Östgöta kammarkör till den klarast lysande stjärnan på den östgötska körhimlen!

Musiken flödar igen

Efter tillfällig och snabbt övergående musiktorka är det återigen ett härligt flöde. Flera härliga musikevenemang att se fram emot. I morgon sjunger operasångerska Katarina Leosson tillsammans med maken Markus, slagverkare, i Vårdnäs kyrka i en sommarkvällskonsert. Spännande och skön kombination med sång och slagverk!

I Vadstena, denna pärla för kulturevenemang på Östgötaslätten, bjuds romanskonserter både på lördag och på onsdag. Unga duktiga sångare och pianister!

Så jag klarar mig ett tag igen!

Musiktorka

Här sitter jag UTAN någon biljett till Vadstenaakademiens operaföreställning Stolthet och fördom!

Att åka till Vadstena på sommarens och höra/se på opera brukar tillhöra sommarens absoluta höjdpunkter. Men i år har jag missat att planera i tid! Skit också! (Tänker en hel del skarpare uttryck men min skrivaretik hindrar mig från att uttrycka dessa i skrift!)

Jaha, och operafestival i München blir det inte heller för min del. Hade annars tyckt att det varit väldans trevligt att få höra Jonas Kaufman den 26 juli t ex. Men diverse omständigheter medger inte en Tysklandsresa nu och det är bara att gilla läget.

Nä, nog med gnäll! När mina barn var små sa jag ibland till dem när de klagade över att de hade långtråkigt att det är bara bra att ha lite tråkigt emellanåt för då blir det desto roligare sedan..eller nåt sånt. Ergo: det är bara bra att ha lite musiktorka ett tag och inte jaga input hela tiden, låta öron och sinnen vila. Kanske lyssnar man med fräschare öron sedan? Eller?

Ska istället dyka ner i mitt nästa projekt nu som handlar om improvisation som ett redskap för vokal och musikalisk kunskapsutveckling, det blir mycket spännande! Detta får jag återkomma till så småningom efter att ha läst, tänkt och skrivit lite mer i ämnet.

Om kreativitet och John Cage

-"I cant´t understand why people are afraid of new ideas. I´m frightened of the old ones".

Detta citat från John Cage inledde Johan Petris föreläsning på Symposiet om musik och kreativitet på Södertörnshögskola den 17-18 februari. Petri talade om sitt kreativa arbete med föreställningen "John och svamparna" på Dramaten.

"Ur det vi redan känner, kommer ingen förändring", fortsatte Petri, citerande samme John Cage. Petri vill se på konstskapandet som en undersökning, vilket gör en föreställning mer öppen och mindre färdigtänkt. Detta möjliggör också en dialog menar Petri.

Petri ställer en mycket viktig fråga:

Kan man överföra viljan och lusten att se och förstå på nya sätt?

Tänk på den en stund!!

Petri berättar om Cage att han gick i kompositionslära hos Schönberg som bad Cage att ge upp kompositionsdrömmarna eftersom han var tondöv: -"Du kommer bara att slå huvudet i väggen", sa Schönberg till Cage. Cage svarade: -"Då får jag väl slå huvudet i väggen och se hur det låter!"

Den uppfinningsattityd som finns hos Cage ärvdes från hans far som var uppfinnare, fortsätter Petri och menar att begränsningen ligger i verktyget - inte i dig själv!

Petri sammanfattar Cages´karaktärsdrag och "musikande" i några punkter och av dem väljer jag ut följande:

lekfull och innovativ

tilltro till lyssnaren som medskapare

konkret, sensuellt, taktilt förhållande till att skapa konst

icke-hierarkisk och icke-dömande hållning till människor

Petris intresse, engagemang och beundran för John Cage ligger bakom den föreställning som han regisserat på Dramaten med namnet John och svamparna. Den pågår nu och en bit fram i vår så det är bara att boka biljetter om det nu går att få några! Jag ska i alla fall försöka!

Benton Hess på Singers studio

"The voice is like a weddingcake" eller "we love voices that are creamy, chocolat covered, caramel scented" eller "the vinegar part of the voice is the communicative spot"! Detta var några av de visdomsord i metaforisk dräkt som Benton Hess strödde omkring sig i lördags på Singers studio i Stockholm, på Capitol. Metaforerna är helt underbara och så talande! Med frågor som t ex :- vad är en vokal? satte han oss på det hala, för vad är egentligen en vokal? Hess`svar var det lexikala: "an unobstructed vocal sound". Och varför är italienskan det bästa sångspråket: på det svarade Hess att 1: legato är en del av själva språket, ett obrutet luftflöde, 2: italienskan har bara 7 vokaler och alla klingar på samma ställe ovanför hårda gommen, och 3: inga italienska vokaler pressar ner tungan. Så nu vet vi det!

En av sångarna fick kommentaren: "Du lyssnar för mycket till dig själv och fixar". Vilket leder mina tankar till George Herbert Meads förklaring av människans Self som uppdelat i I och me. I är spontant och handlande, me är reflekterande och kontrollerande. När den lille kritikern (me) sitter där på axeln medan vi sjunger blir det sällan bra, kreativiteten hämmas. Nu är det j inte så att det är några vattensäkra skott mellan I och me, tvärtom, det försiggår en interaktion hela tiden men den ena delen kan vara mer eller mindre framträdande i olika situationer. Och självklart tycker jag att sångare också skall vara reflekterande men mer i förberedelsearbetet än i själva framförandet.

Jag har anledning att återkomma fler gånger till Benton Hess, han hade så mycket att komma med. jag får bearbeta lite i taget! "Si parla, si canta" heter hans sommarkurs i Italien. Kolla www.siparlasicanta.org

Singers Studio Sweden

På väg till Stockholm och mitt första besök på Singers Studio. Den här helgen gästas studion av den amerikanske stjärnpedagogen Benton Hess. Han har varit René Flemings lärare! Det ska bli mycket intressant att höra master class hela eftermiddagen med honom och 7 olika sångare, vilka vet jag inte i skrivande stund. Ska bli härligt med lite vokal och musikalisk input!